Igår skrek min kropp på eftermiddagen.
Jag hade en vän hemma på kaffe när jag fick oväntat besök och det är något som är jätte jobbigt för mig nu. Jag vill helst veta om någon tänker komma oavsett hur kort eller lång stund det handlar om.
Det blev genast jobbigt i kroppen och min händer började darra och jag kände mig frustrerad över att man bara kommer när jag specifikt talat om att jag tycker det är jätte jobbigt. Kände mig överkörd och som att det jag säger har ändå ingen mening, vi gör väl som vi vill ändå?!?!!?

Jag kämpade vidare efter trots att hela min kropp och själ skrek, slet och drog.

Tillslut gick det inte längre och jag grät som ett barn i famnen på min man.

Jävla skit.

Det känns som jag ska gå sönder inuti. En explosion av mitt inre som kommer slita sönder mig.
Det gör så ont, det är en storm, det sliter, trycker och drar. Är det så här det känns när själen håller på att gå sönder? Jag tror det och jag har ingen aning om hur jag kan stoppa det.

Jag försöker se den, hålla den kvar, klamra mig fast men det känns som att lite i taget försvinner vissa delar bort och jag förlorar en del av mig själv till en djup tomhet där allt är utan fokus.
Jag kan inte se där, saker går inte ihop, jag kan inte se sambanden medan andra sitter tillsammans som klumpar men de är obegripliga. I bakgrunden är det myrornas krig och aldrig är något stilla men allt har olika hastigheter och hur jag än försöker kan jag inte få grepp om något utav det.

Jag känner mig trasig, allt för trasig.

Började få en klump i magen för några timmar sen. Tänkte inte så mycket på det först men klumpen har växt sig större och större. Tillslut så började jag må illa och då kom känslan av overklighet och oron och rädslan som ett brev på posten.
Magsjuka tänker ni...
Men jag vet bättre, detta är min ångest som visar med hjälp av min mage att du ska inte tro att du har blivit bättre än. När som helst kan jag slå undan benen på dig igen.

Detta är något som kan va svårt att förstå...rädslan för nya ångestanfall.
Jag tycker jag mått rätt bra i några dagar, som jag skrev i förra inlägget men nu vill tydligt min mage påvisa att så inte är fallet och så ser jag genast mönstret från förra anfallet. Dålig mage ena dagen??-ångest påslag andra dagen sen utslagen en hel dag.

Nu gäller det att handskas med detta rätt....
Positiva tankar? Lugn och ro? Motion? Vad??? Jag vet inte, jag vet f-n inte.
Lite hjälp här!?!

I lördags var en hemma dag. Vi var ingenstans och gjorde typ ingenting, det var faktiskt riktigt skönt.

Igår blev det några timmar igen vid havet men tyvärr var det inte lika varmt och skönt som gången innan.

Idag har jag haft näsan i en bok mest hela dagen, barnen har varit slöa och jag har låtit dom få göra precis vad de velat, det har varit uppskattat såklart :-)

Ångesten har varit svag som tur är och jag har inte känt behov av att ta lika mycket medicin.

Nu fortsätter vi kvällen i samma lugna tempo :-)