Skulle säg att jag är en rätt vanlig tjej, kvinna, tant vad ni nu vill kalla mig. Beroende på om din ålder är 13 eller 85 så tror jag svaren kommer bli olika.

Jag har egentligen under många år levt med psykisk ohälsa men det är först nu, faktiskt för tre dagar sedan som jag tog mig i kragen, sökte hjälp och fick den.
Läkaren jag träffade? Kanon kille! Inga konstigheter han förstod precis och manade på att nu måste du (alltså jag) lägga i bromsen, stanna upp och fundera på vad f-n du håller på med?
Nu har du varit elak för länge mot dig själv, nu får det vara nog!
Det är dags att DU får lite snällhet i retur.

Ett jäkla uppvaknande kan ni tro va?
Ja jo jag förstod ju vad han sa och jag vet att han har absolut rätt i det han sa men hur i helskotta ska jag göra detta nu då?

Jag är så inrutad med att ge allt av mig själv till barnen och mannen mest. Det är alltid de som är nummer 1 för mig.
Hur ska jag kunna ge mig tid? Sätta mig först? Utan att känna mig som en jävla skitstövel i gengäld?

Gick från vårdcentralen ganska rädd, förtvivlad, skamsen och med mer oro i kroppen.
Nu är det mediciner, sjukskrivning, samtalsterapi och återhämtning som gäller.

Min ångest och jag....