Hej!
Hoppas alla hade en trevlig midsommar igår.
Vi hade det riktigt bra vill jag påstå :-)
Här kommer fortsättningen på min dagbok

Dag 3 20/6
Somnade senare vaknade tidigare.
Idag hade vi tid att passa, kl 09 skulle lilla tösen på inskolning inför skolstarten.
Det fick igång pulsen och alla som har barn vet att inget ska gå enkelt när man har en tid att passa.
Medicinen fick jag i mig strax efter 08 skulle jag tro, kände inga större obehag av den men så hade jag ju inte tid att känna efter heller.
På gott eller ont?

När vi kom hem efter lämnat lillan och hämtat ett släp hos en kompis kände jag mig lite krossad och att bitarna hamnat i fel fack. Jag visste inte vad jag skulle göra, vad vi sagt och bestämt. Hade svårt att ta in vad sambon och den stora tösen sa och svaren blev nog både korta och fel.
Är väldigt lätt att missuppfatta och missuppfattas.

Vi hade som plan att vi skulle handlat tillsammans så jag skulle känna mig lugn och ha någon att kolla av så vi fått med oss allt men tiden flög iväg så vi fick släppa på den planen.
Barnen och jag fick hjälpas åt i stället men det gick hyfsat bra, jag fick med allt (och lite annat) utom filen jag hade på listan med hem.
Det tog dock var enda gnutta av energi å styrka jag hade att inte tappa mig själv där inne så nu känns det som jag sprungit ett maraton och haft en 4 timmars tenta direkt efter varandra.

Nu har klockan hunnit bli 17. Jag och barnen har ätit middag, ja jag åt faktiskt med. Av någon anledning är det lättare att äta och känna sig sugen på något senare på eftm/kvällen så jag äter desto mer då än innan på dagen.
Har lyckats rengöra köket efter oss och plockat upp lite från golven men nu har jag nog gjort vad kroppen och knoppen orkar med för dagen.

Stickningarna i ansiktet å känslan av att bli strypt har hållit i sig några timmar nu.
Frustrationen över att barnen (mest den lilla) inte lyssnar på mig får det att ?knaka? i huvudet på mig och när jag höjer rösten pga det kommer det flimmer framför ögonen och hela rummet och situationen känns plötsligt overklig.

Klockan är 19 och jag känner mig förvånansvärt klar i huvudet. Inte alla så mycket ?lösdrivande tankar? som igår, detta glädjer mig.
Torr i munnen och pirr i ansiktet men det kan jag ta om jag får vara klar i huvudet.

Kom på nu ca 2 timmar senare att jag inte tagit tablett nr 2 idag, är kanske därför jag känt mig piggare ikväll??!? Ska jag ta den nu eller skita i den???
Efter att ha diskuterat det med min man beslöt jag mig för att ta den så jag äter lika många varje dag tills det börjar kännas hanterbart.

Nedbäddad å super trött.
Ångestens obehag trängde sig på för två timmar sen och har nu dragit ur mig den lilla energi jag hade kvar.
Får bli att stänga igen de blå och vakna först till midsommar ;-)

Önskar er alla en festlig sådan med sill och potatis och mängder av jordgubbar.

Godnatt

Tog första tabletten kl 9 efter viss tvekan, ville inte få samma effekt som kvällen innan med trötthet och känslan av att vara ostadig. Har svårt att medicinera mig överlag så det krävs en viss övertalningsförmåga innan jag ger med mig själv.
Effekten blev dock bättre än väntat, tröttheten kom först vid 12 och inte lika hårt som kvällen innan. Lagade lunch till oss. Vilade mellan 12:30-13:10, somnade aldrig, hjärnan och kroppen gick på högvarv.

Tog tablett nr 2 kl 15 då det bultade, slet och drog i kroppen och inga ?tankar ville va stilla?. Kände mig lite fumlig igen denna gången och hade svårt att hitta orden och få ut dom rätt. Och tankarna fortsatte att hålla låda.
Orkade ta en promenad på 30 min med stora tösen (kände mig stolt) men kände ett viss obehag i kroppen en stund efter vi kommit hem men sen lugnade det sig.
Nu känner jag mig torr i munnen, trött och det drar och sticker i ansiktet. Funderar på att ta en tablett till men vill gärna försöka hålla mig till två om dagen. Avvaktar och tar hellre en om jag har svårt att sova.

För övrigt är det fortfarande jobbigt att äta, känner ingen hunger och vill helst inte äta då det får mig att må dåligt efteråt med skuldkänslor (kan det va?!?) svårt att sätta fingret på vad jag känner.

Funderar även mycket på vad jag är bra på, vad jag duger till, vad kan jag? Kommer inte på något av större värde, inget att skryta med liksom. Tänker även på Vad andra tycker om mig? Hur andra ser på mig? Hur JAG tror de tänker å ser på mig ska väl tilläggas att jag menar.
Vet inte om jag kom fram till något av värde där heller?!?
Som sagt mycket tankar som avlöst varandra och mest bara stökat till det ännu mer i huvudet idag.

Nu ska jag försöka sova, kl 22:55 utan att ta en till tablett...

Idag (måndags) fick jag diagnosen Ångest på min lokala vårdcentral. Sjukskrivning i 2 veckor till att börja med och medicinering, 2 tabletter om dagen, 3 vid behov samt remiss till samtalsterapi.
Ordinerad vila och återhämtning.
Hur gör jag det då?
Jag har ju två barn, en man, hund å katt som alla behöver att jag är på topp.
De kommer ju först, inte jag. Eller?!?

Jo, enligt läkaren som pekade med hela handen och slog den i bordet och sa;
?Om du inte börjar sätta dig själv först nu så kommer du bli ännu sämre och vad är du då för nytta för dina barn och din man??

Grät som ett barn, kände mig värdelös, dum, korkad ja allt du kan tänka dig. Skam, skam att jag låtit det gå så långt och skam för att jag inte är starkare, skam för att jag inte kan jobba, skam för att jag inte orkar med hemma. Ja Skam....för att jag inte orkar med mig själv.

Skulle säg att jag är en rätt vanlig tjej, kvinna, tant vad ni nu vill kalla mig. Beroende på om din ålder är 13 eller 85 så tror jag svaren kommer bli olika.

Jag har egentligen under många år levt med psykisk ohälsa men det är först nu, faktiskt för tre dagar sedan som jag tog mig i kragen, sökte hjälp och fick den.
Läkaren jag träffade? Kanon kille! Inga konstigheter han förstod precis och manade på att nu måste du (alltså jag) lägga i bromsen, stanna upp och fundera på vad f-n du håller på med?
Nu har du varit elak för länge mot dig själv, nu får det vara nog!
Det är dags att DU får lite snällhet i retur.

Ett jäkla uppvaknande kan ni tro va?
Ja jo jag förstod ju vad han sa och jag vet att han har absolut rätt i det han sa men hur i helskotta ska jag göra detta nu då?

Jag är så inrutad med att ge allt av mig själv till barnen och mannen mest. Det är alltid de som är nummer 1 för mig.
Hur ska jag kunna ge mig tid? Sätta mig först? Utan att känna mig som en jävla skitstövel i gengäld?

Gick från vårdcentralen ganska rädd, förtvivlad, skamsen och med mer oro i kroppen.
Nu är det mediciner, sjukskrivning, samtalsterapi och återhämtning som gäller.

Min ångest och jag....